5 juni, 2020

Piratkopiering, en demokratisk rättighet?

För vissa ett väldigt laddat påstående. De stora filmmakarna och musikproducenterna skulle protestera högljutt, men har de verkligen någon rätt till det?

Den mest grundläggande ekonomiska principen “supply and demand” beskriver jämvikten som naturligt uppstår mellan efterfrågan och utbud. Om efterfrågan är mycket stor, kan man ta mycket betalt och det blir lönt att öka produktionen. Om efterfrågan är liten, ja då sker motsatsen.

Men vad händer om en produkt blir oskäligt dyr? Eller om erbjudandet producenterna erbjuder inte uppfyller de önskemål som marknaden har? Ja då sker piratkopiering. Det är sant både när det gäller musik, filmer, böcker och mjukvara. Fattiga människor skulle exempelvis aldrig ha råd att starta en fabrik om de var tvingade att betala 20 000 i licensavgifter för ett CAD-program. Att ha möjligheten till civil olydnad genom piratkopiering är inte ett brott, det är en liberal rättighet. Om man helt begränsar den möjligheten så tar vi ytterligare ett steg mot ett orwellskt samhälle där individen helt saknar makt över sitt eget öde.

Istället för att kämpa emot marknaden och motarbeta piratkopiering med invecklade skyddsmekanismer eller rentav rättsliga åtgärder, så bör man sätta sig ner och fundera – vad är fel i vårt erbjudande? Låt piratkopiering istället vara ett mätvärde, en värdefull indikator på hur bra eller dåligt erbjudandet är.

Musikbranschen är ett talande exempel. År efter år har de kämpat med näbbar och klor för att hindra nedladdning av musik. Sedan kom Spotify och flera andra streamingtjänster. Några år senare omsätter de miljarder och finns i varenda världsdel. Idag vet jag inte en enda själ som gör sig besväret att piratkopiera musik. Supply and demand. Ying och yang. Status quo.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *